Hon vände sin älskade häst bort från de rykande resterna som en gång varit deras hem. Den skarpa röklukten stack i näsan och hennes ögon tårades på nytt och skapade ränder i sotet som täckte hennes ansikte. Hon hade försökt ta sig över den brinnande bron i ett desperat försök att rädda sitt gamla liv men bron hade brutits sönder innan hon hade kommit halvvägs. Inget på den lilla ön kunde ha överlevt lågornas framfart. Flickan visste att hon var ensam nu. Hon hade bara sin häst.

”Om jag ser mig om är jag förlorad”

Hon hade vaknat tidigt den morgonen och bestämt sig för att ta en härlig ridtur bort till en gammal övergiven kvarn. Det var en av hennes favoritturer med mysiga stigar genom skogen och mjuka, fjädrande vägar kantade av ängar och fält; perfekta för galopper. Hon hade smugit ut ur huset utan att väcka sina föräldrar, det här skulle vara hennes och hennes vackra väns dag. När hon tassade genom det daggvåta gräset bort mot hagen välkomnades hon av en mjuk gnäggning som fick det att fladdra till i magen på henne. Det hade varit de två så länge att flickan och hästen var ett. Det hon tänkte gjorde han och ingenting skulle kunna bryta det bandet. Hon pratade tyst med honom när hon spände på tränset och sedan svingade hon sig upp på hans bara rygg och tillsammans gav de sig av.

När de hade kom fram till den gamla kvarnen var hon röd om kinderna och näsan av den snabba galoppen upp för den sista backen. Det var fortfarande lite kyligt i luften, men allt eftersom solen steg kom värmen; det skulle bli ytterligare en varm och härligt solig dag. Hon tänkte på alla härliga turer hon skulle rida på, sommaren hade bara börjat! Flickan slog sig ner på en vacker gammal stenbänk omgiven av doftande syrener och plockade fram den frukost hon hade tagit med sig. Hon njöt av tystnaden som bara bröts av fåglarnas kvitter och enstaka frustanden. Utsikten var vidunderlig. Bergen som omgav dalen var täckta av grönt och vattnet glittrade som silver i det tidiga morgonljuset. Överallt stod träden i blom och ängarna var täckta av små vildblommor. Här kände hon sig fri, ingen annan kom hit längre, det var långt till närmsta samhälle. Flickan tittade på sin häst som betade fridfullt av det fortfarande daggvåta gräset och såg hur han höjde huvudet och spetsade öronen mot det håll hemmet låg. Hon suckade och sade; ”Ja ja, du har nog rätt hjärtat. Det är dags att bege oss hemåt.”

Hon satt upp på sin röda valacks rygg från den gamla stenbänken och hon skrattade när han lekfullt kastade med huvudet, ivrig över att röra på sig igen. Men hon tänkte inte rida hem riktigt än. Hon ville njuta av turen så länge som möjligt och valde den långa slingrande stigen genom skogen där träden böjde sig över dem som i en lummig grön tunnel. Det enda som hördes var de dämpade hovslagen och fåglarnas kvitter. Först när hon kom ut ur trädens gröna värld såg hon hur tjock svart rök steg mot skyn och hennes hjärta föll. Hon skänklade sin häst till galopp och han verkade förstå hennes brådska för tillsammans red de fortare än någon gång tidigare. Han var säker på foten trots det vansinniga tempot och klok nog att inte svänga för snävt på de smala stigarna.

Trots den halsbrytande galoppen tillbaka mot hemmet kom de försent. Det vackra stenhuset, stallet, lusthuset; allt var redan övertänt och det fanns inget mer hon kunde göra. Hon kunde bara se när lågorna hungrigt förtärde allt hon kände till. Träbron som förband den lilla ön med fastlandet bröts sönder när hon försökte ta sig över. Bron som hon hjälpt sin far och sin bror att bygga. Hon skrek, grät och förbannade universum; hur kunde det hända henne? Allt hon visste, hela hennes liv, hennes familj. Allt slukades av lågorna.

När bara glöden och röken fanns kvar grät hon inte längre, inte medvetet i alla fall. Hon blev medveten om en varm andedräkt mot sin arm och en enträgen puff av en mjuk mule som tycktes säga ”Kom! Du måste resa dig nu!” Hennes häst, hennes älskade vän hade inte lämnat hennes sida i det kaos deras gemensamma skräck skapade. Trots att alla hans instinkter hade vrålat inuti honom att han måste fly innan elden åt honom också hade han stannat hos sin flicka. Han kunde känna hennes sorg och desperation och visste att hon behövde honom. Han stod kvar med huvudet lågt tillräckligt länge för att hon skulle förstå vem han var och med fingrarna krampaktigt i hans man tog hon sig upp till stående. På något sätt lyckades hon sitta upp på hästens rygg och tillsammans skrittade de långsamt bort mot det håll den närmaste byn låg. Hon såg sig inte om.

”Om jag ser mig om är jag förlorad”

”Om jag ser mig om är jag förlorad”

”Om jag ser mig om är jag förlorad”

Orden hade blivit hennes mantra. Hon visste att om hon tillät sig känna den väldiga smärta som hotade att bryta igenom det fängelse hon skapat åt den med hjälp av orden skulle hon dö. Hon visste att om hon tillät sig bli uppslukad av det stora svarta inom sig skulle hon falla och hon skulle inte kunna resa sig igen.

”Om jag ser mig om är jag förlorad”

Flickan och hästen skrittade långsamt bort från de rykande resterna av det som en gång varit deras liv.

 Var snälla nu, det är första gången jag skriver sånt här ;)